Gissa om det var svårt att få kisse att hamna på foton!? Min mobilkamera är kass som det är. Skit samma, jag lägger ut några som jag tog på tisdag förmiddag, dagen efter att jag hämtat honom på Arlanda.
Här ovanför: Det tog inte lång stund innan kissen kom på att han gena till
köksbänkarna via ”bänköppningen”
Lillraja hjälpte till med att bre frukostmackorna.
Här höll han på att försöka fånga nåt i den stora vattenskålen som han trodde låg i botten. Han drack inte ur den från början, sprätte mest ut vattnet och gick sen och drack från sin egen vid sin mat. Nu dricker han från alla skålar.
Han hade ett fasligt sjå med diskmaskinen. Man får hålla koll på honom mest hela tiden eftersom han verkar anse att han ska vara med precis överallt. (Min dotter Martina påminde mig om att räkna katten före jag stänger luckan till diskmaskinen)
Å efter att ha jagat och fångat leksaksmöss, burit omkring på dem, klättrat, varit på upptäcktsfärd, ätit frukost några gånger, kissat, bajsat och hjälpt matte med allt skulle göras, gärna flera gånger, så var det dags för ett par timmars välförtjänt sömn vid sin nya matte. Sin nya mamma – menar jag 😉
Här ligger han och snusar för fullt min lille chokladpalt. På rygg som en liten jycke! Med tassarna i ett fast men ömt tag kring min handled. Blixten störde lite så därför verkar han nog kisa lite… men annars sov han som en stock! Han ser alltid så härligt söt ut då han sover med sina runda blundögon. Lite som Gizmo ur Gremlins.
Jag personligen tycker att katter är enkla att begripa sig på eftersom de är genuint intresserade av sin omvärld, inte drar sig för att prova nya praktiska lösningar samt ägnar sig åt långtidsprojekt. 😉
Idag tipsade en väninna mig om ett program som heter My Cat from Hell och som går på Animal Planet. Det handlar om familjer som bett en kattbeteendeexpert om hjälp. Jag som älskar att se Ceasar Milan ”The Dogwhisperer” tänkte att jag ger det en chans, eftersom min väninna Lottta som också är mycket mån om att katter ska ha det bra, lovordade programmet.
Lotta berättade att det i princip går ut på revirtänkande utifrån kattens perspektiv och det var när hon sa det jag förstod att programmets expert Jackson Galaxie (missade stavningen) förmodligen kan förmedla det viktigaste en kattägare måste begripa. Jag har inte den kanalen men tänkte att det kanske finns fulla episoder online någonstans och det gjorde det som ni ser, om länken bryts får ni gärna meddela mig det.
Efter att ha sett det första avsnittet så tänker jag se det andra och nu vet jag vad jag ska tänka på när jag ska färdigställa den 4 meter långa ”gångbrädan” som redan sitter uppe vid taket längst långväggen. Den ska givetvis få nåt slags fast förankrade vickande blomliknade grejer som står med jämna mellanrum. den ska inte kopplas ihop med något förrän Mr Raja är blir större och behöver få nya vyer.
********************
Tidigare i bloggen har jag lagt in foton på detaljer ur mitt hem och berättat lite om vad jag har tänkt men inte riktigt vet hur jag ska få till de praktiska lösningarna och skapa aktivititer på olika platser, ytor som ska göra Mr Rajas kattliv intressant och roligt och mitt liv fritt från onödiga problem.
Eftersom jag har haft katt till och från i …herregud det måste vara 30 år! (De jag drog hem och gömde när jag var liten och blev tvungen att gå tillbaka med räknas inte) så vet jag hur viktigt det är att se över hemmet och nu ska jag ha en innekatt på en liten yta, vilket innebär Compact Living ”Offgridstyle”. Rakt översatt till praktiken: Väggar och innertak räknas i kvadratmeter – inte som begränsad yta. Så det håller jag alltså på med sen en tid, det blir väldigt bra – tycker jag själv 🙂
”Alla vet” att om man bortser från att alla katter är olika, speciellt raskatter har beteenden som är mycket typiska för just DERAS ras, så delar alla kattdjur vissa naturligt inbyggda beteenden. Inte för att jag alltid är så förtjust i vissa av deras beteenden precis, men jag begriper att man kan lära sig något om sin egen katt genom att betrakta den när den ”arbetar”. Tar katten sitt jobb på allvar? Vad har den för slags arbete egentligen? Har den arbetstider? Var jobbar den helst? Högt, lågt? Rutiner? Har den tagit på sig för mycket? 😉 Har den ständig jour? Var tar den rast? När tar den rast? Borde jag ge den utmaningar så den inte börjar slarva eller säger upp sig och tar jobb hos grannen? Ja, lite så.
Så till sist, Jag vill berätta en historia , en liten ogullig saga direkt ur verkligheten. Den handlar om en katt vars arbetsuppgifter kanske inte var de roligaste, för den som blev utsatt för dem.
En gång för länge länge sedan, i slutet på 80-talet nån gång har jag för mig, så satt jag och min allra käraste extrasyster Liz och drack kaffe tillsammans i hennes stora härliga torpkök ute på landet och tittade på när familjens kolsvarta huskatt Lennart skickligt fångade en liten musunge. Den hade trillat ur sitt bo rakt ner på vedspisen som för tillfället var ledig från puttrande stekgrytor och kokande kastruller. Musmamman hade placerat sitt bo inuti den murade skorstenen som gick genom våningarna och Janne, Liz make, hade öppnat upp ett stort hål under den murade spiskåpan och försökt få ut henne så muskolonin inte skulle börja gräva gångar i väggarna i det gamla torpet, men hade inte lyckats ännu.Men bort måste de, frågan var bara hur det skulle gå till? Min väninna kände sig såååååå ledsen för den stackars musmamman som skulle bli tvungen att se på när hennes små älsklingar förskräckta plumsade ner i kokande grytor på spisen eller råkade bli utfyllnad i smörstekt gårdsomelett. Ett lika äckligt som moraliskt förkastligt bryderi – i sanning.
Nu när musungarna blivit större så tultade de omkring där upp ovanför spisen och lekte kanske att de ”aktade sig” som Ronja Rövardotter gjorde när hon hoppade fram och tillbaka över ”Djävulsgapet” och Liz hade redan fångat några ungar som störtat mot sin död. De var alldeles för små för att klara sig ute i kylan, det visste hon så hon vred nacken av dem och kastade dem i soporna. Så vi satt där och funderade över hur tusan en musmamma tänkte egentligen när hon bygger bo på så farliga ställen?
Men så, PLÖTSLIGT hände det igen. En liten musunge föll och damp ner på järnspisen. Och Lennart som nogsamt planerat sitt projekt sen den första ungen kom fallande, hade suttit ihopkrupen i samma ställning och kattspejat vid muslandningsplatsen i flera timmar. Då och då hade han kikat uppåt eftersom man hörde de små ungarnas pip där uppe. Blixtsnabbt hoppade han upp och norpade den lilla runda musungen innan någon hann blinka. Väl nere på golvet fick han hållas och lustmördardansen började.
Har ni sett hur länge en katt kan hålla en liten mus vid liv – trots att den varit död en lång stund? Seriemördareliten kan slänga sig i väggen.
Man kan vara djurvän och ändå låta ond, mindre bråd död, begås med berått mod av en levande varelse mot en annan – mitt framför sina ögon. Därför satt jag och Liz lugnt och tittade på när Ebbotkatten, som Lennart kallades när vi talade OM honom ”så han inte skulle förstå”, lustmördade den lille.
När han efter 10 minuter av naturens egenregisserade hemska skådespel, där den lilla musungen återupplivats gång på gång för att utstå än värre tortyr, trots att den dött ganska omedelbums gissade vi, var klar med sitt värv. Då tog han skickligt ur den mitt på golvet och gick och lade resten på skärbrädan! i köket medan han mottog sin matmors översvallande tacksamhet för att han skött sitt arbete till hennes fulla belåtenhet.
Han behövde inte få veta att bytet gick raka vägen i sopkorgen, det viktiga var att han fick publikens imponerade jubel och duktigt med beröm för sitt arbete.
Neville 